Världens starkaste Elton | Vimedbarn.se
Natalie Eneke

Världens starkaste Elton

Annons

Om jag blundar ser jag inga hjälpmedel.

Hej på er!

Det var längesedan jag skrev här. Alldeles för längesedan egentligen. Jag har hållt mig aktiv på andra sociala medier, delar ofta debattliknande inlägg där, men här har det ekat tomt. Delvis för att jag har börjat jobba igen och sällan hinner med mer än det jag måste göra. Det går bra i alla fall, mycket bra, vilket underlättar vardagen efter kl. 17:00 en hel del.

I fredags fyllde Elton två år 🎂🎈 Det firade vi i helgen med både familjemys & kalas. Samtidigt som det liksom bjuder in till tillbakablickar, tankar och reflektioner. Glädje och sorg. Skratt och tårar. Mest lycka, givetvis. Vi firar livet, det gör vi egentligen varje dag, för vi tar ju faktiskt aldrig någonting för givet igen.

I dessa stunder brukar jag undvika sådant som spär på det jobbiga, men ikväll var jag tvungen. En dokumentär jag spanat på tidigare på SVT-play skulle bara ligga uppe ett par timmar till och jag satte igång den. Pappa Nikolaj gick för att natta lilleman, någonting som vanligtvis går fort, men han ville inte se den och jag kan förstå honom.

Rädslan, blir man någonsin av med den? Det känns som en kronisk sjukdom som slagit rot inuti mig. Som om det kom på köpet. Även om dokumentären handlade om två döende pojkar, så var det ju just det vi lyckades ducka. Det värsta tänkbara, det som vi fick besked om för snart två år sedan skulle hända, det hände inte. Vi levde dock länge med den rädslan och jag undrar om den egentligen har försvunnit? Jag tror aldrig den gör det riktigt.

Vi ger vår son epilepsimedicin varje morgon och kväll. Idag vaccinerades han mot årets influensa, för att han tillhör en så kallad riskgrupp. Vissa dagar är det en rutin som bara upprätthålls, helt utan känslor, speciellt eftersom han är så jäkla duktig!

En del dagar är vi dock skrämmande medvetna om varför vi gör det vi gör och då kniper det till ordentligt i magen. Tårarna trycker på. Även fast han inte är ledsen, vår lilla glädjespridare. Idag fällde han inte en enda tår under vaccinationen. Tvärtom, han skrattade när jag gnuggade min näsa mot hans kind, som vanligt. Det är ju faktiskt jag som fullt ut vet vad han har gått igenom, vad vi har gått igenom och rädslan för att någonting skulle hända igen, förvärras eller försvåras, den är värre än alla fobier i världen, kombinerade med varandra.

Jag la av mig glasögonen och grät lite till. Det sista jag såg innan jag slöt mina ögon var hans arbetsstol, men när jag blundade så såg jag inga hjälpmedel. För en sekund var jag bara en vanlig mamma, men som nyss fyllts av en ovanlig rädsla, igen…

 

// Mamma Natalie

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats