Världens starkaste Elton

Fyra år senare.

Det är den 21e november och på dagen fyra år sedan förlossningen satte igång. Den kom sedan att ta 51 timmar och förändra våra liv för all framtid. Främst för att livet berikades med Elton, världens starkaste, finaste, gladaste, charmigaste och bästa kille. Men även för att vi landade i ett annat land än de flesta. Och detta är jag faktiskt inte ett dugg bitter över. Bara tacksam.

När Elton skulle fylla ett år skrev jag för första gången ner hela förloppet och vad som hände de där dygnen under min förlossning. Jag skulle aldrig någonsin vilja att vår historia skrämmer andra, utan kan den hjälpa någon annan att inte genomlida samma sak och samtidigt skapa en ökad medvetenhet, så är jag mer än nöjd.

Mina ord från då får avrunda detta inlägg, men jag utlovar uppdatering redan nu på måndag när vår lilleman, som ju inte är så liten längre, fyller fyra år (VART TAR TIDEN VÄGEN?!?!?!)

21/11

????? För ett år sedan hade jag precis fått första dosen (utav 12 stycken) cytotec. De satte igång förlossningen eftersom min havandeskapsförgiftning och det höga blodtrycket inte gav med sig och nu var lilleman i magen i graviditetsvecka 35, det var absolut ingen fara med honom, menade dem.

Som de flesta utav er vet så höll det sedan på så, i drygt 51 timmar, innan han kom ut, både trött & tagen. Men värst utav allt, med två hjärnblödningar. Det blev priset för att de inte snittade. Och vi betalar fortfarande, framför allt Elton betalar fortfarande.

Idag har jag gått runt som en zombie, jag har glömt grejer, gråtit i bilen och i princip kört på autopilot. Trots detta har vi varit både hos logopeden och på Move & Walk, livet tar liksom inte paus de dagarna som är jobbiga. Våra dagar kräver dessutom mer utav oss, ännu en gång – det är priset som vi får betala.

Jag har funderat och kommer faktiskt de närmsta dygnen att uppdatera er om varje steg i vår helt sinnessjuka förlossning för ett år sedan. Om ni inte är intresserade så låt bli att läsa. Det här rör dock oss alla, nästa gång är det kanske er systerdotter, brorson, väns bebis eller kanske till och med er egen. Vårt friska barn blev allvarligt sjuk och fick men för livet pga förlossningsvården i Sverige 2016 – det är så långt ifrån okej som det går att komma.

Någon upprättelse har vi inte fått än och vi vågar knappt drömma om att få det heller. Dessutom måste vi skrika något så fruktansvärt högt och nästan bränna ut oss själva på kuppen för att ens få det som vår pojke faktiskt har rätt till.

Som sagt, första dosen cytotec har svalts ner och vi är förväntansfulla inför mötet med vår älskade gosse….. ?????

——————–

Andra dosen cytotec tagen… ”Undra hur många jag kommer behöva ta?” ”När kommer det sätta igång på riktigt?” ”Visst sa de att kroppen brukar förstå att det är detta som ska göras för att bli frisk?”

——————–

Tredje dosen cytotec tagen och det börjar bli kväll. ”Kanske kommer han under natten?” Vi längtar så! Nu vet vi ju att han kommer snart. Det ska bli häftigt att se vad kroppen klarar av. Jag ska föda vårt barn snart, trodde vi…

——————–

22/11

Dos fyra, fem, sex, sju och åtta är svalda by now. Under natten har det hänt, varannan timme har jag väckts för att svälja ner cytotec, men ingenting annat! Fortfarande inte öppen någonting och tappen är intakt. Blodtrycket kontrollerar man också hela tiden, det är väldigt högt och trots medicinen jag får för detta, så börjar det liksom stiga igen innan nästa blodtryckssänkande ska tas.

——————–

Åttonde dosen är nu svald och jag förstår att jag är en av de kvinnorna som kommer få alla 12, men vad händer sen? Vad blir nästa steg om det inte sätter igång? När kommer han komma egentligen?

Ulli googlar igångsättningsmetoder och läser om drop och ballong. Jag utbrister att en ballong kommer de INTE att få stoppa upp, no way! Det ska komma UT en bebis, det ska inte stoppas IN en ballong!

——————–

Nu är även dos nio och tio tagna. Om en stund även dos nummer elva. Vi börjar närma oss maxdos och absolut nada har hänt ”där nere”!

Vad är det för fel på min kropp? Varför kan jag inte bara öppna mig nu? Jag vill absolut inte snitta!

Tusen tankar flyger runt i huvudet. Jag har varken sovit eller ätit ordentligt på flera dagar och det där blodtrycket blir bara värre och värre…

——————–

Efter alla 12 doser cytotec och över ett dygn inne på förlossningssal 1, så hade det fortfarande inte hänt någonting. Tätare värkar och högre blodtryck, men ingenting annat.

Vi fick vänta ganska många timmar, till nattpersonalen tog över vid 22-tiden, innan det blev bestämt att en ballong skulle sättas upp/in. ”Skit också, just det som jag allra helst hade sluppit.” Men jag godtog och lät ”proffsen” bestämma.

Ballongen skulle göra det som lillemans huvud skulle ha gjort om det hade varit fixerat, nämligen utplåna tappen, som fortfarande var helt intakt. Han låg visserligen med huvudet ner, men det var inte i närheten av att sätta igång.

Här borde de ha snittat. Det säger de själva med. Min kropp var uppenbarligen inte mogen för att föda än. Ändå togs beslut om att fortsätta hålla på med mig som en försökskanin. Och värre skulle det bli…

——————–

23/11

Yepps, fortfarande förlossning för ett år sedan.

Ballongen kom ut på morgonen och med den följde även vattnet. Värkarna kickade nu igång ordentligt! Hur öppen jag var? Knappt tre centimeter och fortfarande med en ganska så intakt tapp.

Nu kommer ännu ett beslut som vi starkt ifrågasätter: ”Värkstimulerande dropp, MED epidural, (ingenting jag ville ha egentligen), för att det sistnämnda även sänker ditt höga blodtryck.”

Jag har alltså hållt på i snart 48 timmar, med havandeskapsförgiftning, inte ätit eller sovit ordentligt på 3-5 dagar och nu spyr jag dessutom som en gris. Då menar de att för att kunna fortsätta så bör jag ta denna smärtstillande som jag inte ens har önskat. Bara detta borde signalera att mig måste de snitta.

Men ännu en gång så godtog vi och lät de så kallade ”proffsen” bestämma.

Nikolaj läste på om epiduralen precis innan narkosläkaren skulle komma ner. Jag fick pausa honom flera gånger eftersom värkarna nu blev allt häftigare och häftigare. Och ändå var vi inte i närheten av hur häftiga de skulle bli…

——————–

Nu har det gått över två dygn sedan vi flyttade ner till förlossningen från perinatal. Det är 48 timmar mellan samma fyra väggar. Havandeskapsförgiftningen och blodtrycket gör att jag inte får lämna sängen. Jag är vid det här laget även ”uppkopplad” till både värkstimulerande dropp och epidural.

Droppet ökar de, från 80 till 100, från 100 till 120, från 120 till 140, från 140 till 160 och från 160 till 180. Överläkaren som ordinerar detta är aldrig inne och tittar till mig, trots omständigheterna kring min igångsättning och att jag nu har legat såhär i drygt 48 timmar, två jäkla dygn.

När vi börjar klättra upp emot 160-180 så får jag så kallade värkstormar. De kommer, varar ett par minuter, klingar av, bara för att komma igen 20 sekunder senare. Jag fick 6-7 värkar på tio minuter och alltså ingen som helst vila mellan värkarna. Profylaxkursen vi gått kan ju slänga sig någonstans. Nu vill jag bara HA.UT.UNGEN ?

När kvällens barnmorsketeam kommer in så kontrollerar de hur öppen jag är. Gissa.

3 cm. ”SNITTA MIG NU!!!!!!!!!!” ? skrek jag.

(fortsättning följer…)

——————–

Äntligen är du uppe på mitt bröst Elton, kl. 18:40 för ett år sedan! ?? De får ”jobba igång dig lite först”. Pappa klipper navelsträngen. Vi får inte mysa så länge, du behöver komma i en kuvös och cpap. Apgarpoängen var inte heller så bra.

Så vad hände? Vi hade nyss pratat snitt och skulle vänta en timme när jag plötsligt kände mig ”krystig” och var 7 cm. öppen. Barnmorskorna dukade fram alltihop och du kom på ett par krystvärkar, från ingenting på 50 timmar till allt på knappt 20 minuter.

Mamma blev kvar ensam när ni åkte upp till neonatal. Vi fick inte fira alla tre med fika och lägga dig till bröstet. Det är mycket vi inte fick där och då, men värst är vad vi kanske aldrig kommer få.

Vi lever i ovisshet och även om rädslan vi bar dina första månader i livet är borta, så finns sorgen över vad vi blev berövade på alltid kvar.

Jag älskar dig min son, vi älskar dig högst på jorden. Det spelar ingen roll att du fick en hjärnskada, du är unik och så himla värdefull ❤️

Grattis till ditt första år och grattis till oss som fick behålla dig här. Det, precis som mycket annat, har inte varit självklart.

——————–

#förlossningskrisen #födelsevrålet #släppinmigpåbb #tidningenmama #viföräldrar

 

//Mamma Natalie

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats