Fysisk saknad.

Världens starkaste Elton

Vår Elton, världens starkaste, är född i v. 35+2 och hans andra levnadsdygn konstaterades IVH grad 3 (blödning i hjärnans ventrikelsystem). Efter den första operationen, ett rutiningrepp för neurokirurgerna i Lund, så tillstötte det komplikationer. Han blödde igen och denna gången var det illa, blod fanns ute i hjärnvävnaden (IVH grad 4). Vi befarade det absolut värsta, att behöva åka hem utan honom. Hemskt! Vi höll dop i kris och förberedde oss på hur vi skulle berätta för storasyskonen. Men han överlevde och INGEN är lyckligare än vi! Allt detta är så extremt ovanligt, särskilt med tanke på att han varit fullt frisk i magen och är född relativt nära bf. Många läkare kliar sig därför på huvudet, men trots sin tuffa start så visar han alltså fortfarande, både de och oss, att han minsann kommer ge allt och lite till! Följ oss när vi kämpar tillsammans med vår kämpe.

Det är onsdag, mitt i veckan, den andra semesterveckan och för första gången någonsin en vecka utan Elton. Han åkte i måndags kl. 11:15, efter en mysig morgon med pannkaksfrukost och packning. Räknar nästintill timmarna till söndag eftermiddag när han äntligen kommer hem igen. Däremellan blir det visserligen lite FaceTime, men det är en fysisk saknad efter honom. Som att min kropp & själ inte känns rätt utan att bära runt på honom.

Förra veckan hade vi en lugn och härlig vecka tillsammans. Även Tilde & Dante kom förbi på filmkväll, med övernattning för Dantes del, tillsammans med kusinen Delvina. Då mådde vi alla kan jag säga. Och i helgen var vi en heldag i goda vänners lag, badade och skrattade massor. Elton fick åka både buss & tåg, vilket han ju älskar.

Han har varit så mammig på ett väldigt positivt sätt, inte gnälligt mammig utan mer gulligt mammig. Pussat mot mig, sagt mamma på det där mjuka viset, så harmoniskt. Som att vi båda har tankat kärlek inför denna veckan. Skratten har också avlöst varandra, vi har busat massor verkligen och mest blir det ”skratt åt mamma när hon fjantar sig”.

Än så länge har jag brutit ihop två ggr. Det är den där saknaden som blir för mycket stundtals. Jag vet inte ens om jag vill hitta på en massa och liksom ”passa på”, det känns så fel. Beundrar alla som lyckas, det gör jag verkligen. Förstår bara inte hur jag skulle bära mig åt.

Orden ekar inuti och har gjort det emellanåt de senaste veckorna. ”Du är mitt livs största misstag”. Inte en gång, inte två gånger, utan tre hela gånger. Vid tre olika tillfällen. Vidhållet.

Så tittar jag på Elton och känner att jag aldrig skulle kunna säga så. Hur mycket jag än hade velat slippa konsekvenserna av allt. Kontrollen, föraktet, egot, kaoset och allt det ovärdiga vi andra stått ut med som fortfarande sitter så långt inne och inte får uttalas. Det må vara lärdomar som svider, men misstag, det kan ju inte ens jag säga. Jag vill inte påverkas mer, det räcker faktiskt gott och väl nu. Men eftervåldet är kanske det mest ovärdiga ändå.

Nu ska jag ta och äta frukost till en dokumentär och kanske orkar jag köra ner till stranden sen. Köpte ett parasoll och en dyna igår till Elton, som han ska få när han kommer hem. Smygvisar nog det för honom i eftermiddag, under vårt samtal med både ord, tecken och gester. Tänk vad han bidrar med bara genom att finnas till och vara den han är.

Elton, ingenting som ledde till dig skulle någonsin klassas som annat än livsviktigt ❤️