Ofta går det jobbiga att skjuta undan genom att tänka på allt det som är bra, fint & fantastiskt. Oftast fungerar det att tänka på hur mycket vi faktiskt har klarat av. Ibland tänker jag på alla de som har det värre, med tuffare bekymmer. Jag har i helgen slukat nästan två böcker, i en serie på fem, som är en dokumentär roman, helt baserad på en verklig historia om en kvinnas kamp mot och flykt ifrån hennes fd. man och tillika pappan till hennes äldsta barn. Hela tiden finns tanken ”Herregud, jag hade inte orkat” där. Också blir den egna huvudvärk med ens lite lättare att ta.
Men sent igårkväll och nu imorse så bränner det verkligen non-stop. Jag vaknade med en känsla i bröstkorgen, en sådan känsla som man har när man sörjer något eller någon. Förmodligen för att jag somnade med halvfuktiga kinder.
Energitjuvar gör man sig av med, människor som spottar på en likaså. Samma med de som önskar en ont, de spolar man ju. Om inte direkt, så när de visat sina rätta färger ett par ggr. för mycket. Denna människa går dock inte att ducka, helt omöjligt är det. Och jag ser på åren som ligger framför mig/oss, med alla möjliga anhalter, med en enorm oro. Jag är på riktigt rädd. För jag har fött ett barn in i det här. Ett barn som redan älskar sina syskon. Vår Elton, som de älskar så innerligt & djupt. För att inte tala om den kärlek som binder mig samman med dem. Det är inte DNA, det är inte kött och blod. Det är en frivillig, men ändå villkorslös, kärlek. I min värld ännu finare, för vi har VALT att älska varandra, det är ingenting som förväntas eller tas för givet.
Nu börjar min bägare bli full och egentligen vill jag inte erkänna detta. Men jag kan inte heller låtsas längre. En lång text, en lista, med ett tiotal överenskommelser. Innehållande hur mycket vettigt och bra som helst. Direkta självklarheter egentligen. Men fokus, det låg på att mitt namn stod med. Och Elton’s. Jag är mållös och det blir jag sällan! Piken av min rädsla är nådd. För stunden i alla fall, för vad är det nästa gång? Ständigt denna oro för nästa känsloutspel…
Snälla omgivning, se det för vad det är snart! När inte vi kan ta bort detta, eftersom vi är så illa tvugna att leva med det, vill ni vara så vänliga och inte tyst acceptera det heller?
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer