Imorgon är det morsdag. Min första som mamma, min andra som bonusmamma. Det är ett utav de bästa besluten jag fattat; att ge mig in i en relation med Nikolaj. Mannen som gjorde mig knäsvag redan vid första blicken och som faktiskt gör det än idag, varje dag. Då vet man. Vi har gått och går fortfarande igenom någonting som antingen splittrar eller stärker och jag vet att vår kärlek är oövervinnelig.
Men jag skulle ljuga om jag påstod att det bara är guld och gröna skogar när man träffar någon som har barn. Barnen är fantastiska och i den åldern som våra var, så är de väldigt anpassningsbara och accepterande över lag. Det är oftast de vuxna i dessa konstellationer som ibland inte beter sig så himla vuxet. Handskarna kastas av så fort tårna känns lite ömma och istället för att ta en titt på de lyckliga barnen en stund och komma underfund med vad som är de egna känslorna och vad som faktiskt är barnens bästa, så spelas det ut. Det är fan mer regel än undantag.
Jag har jobbat med så många utsatta familjer, många ggr. där seperation och skilsmässa varit en del utav det och i 10 fall av 10 har jag alltid sagt att ”föräldrar har inga rättigheter, de har bara skyldigheter att se till sina barns rättigheter, punkt.” Detta gör jag även i vår familjesituation, det är barnens bästa och deras rättigheter som ska beaktas. Men så häromveckan var en av Nikolaj’s kusiner här hemma och vi pratade om det här med att vara bonusmamma, så sa hon att ”om de biologiska föräldrarna ständigt hävdar sina rättigheter, då har ju du som bonusmamma också rättigheter. Du ska behandlas med respekt. Bonusmammor har också rättigheter!”
Jag har verkligen ALDRIG tänkt så, men det är ju självklart. Ska jag respektera andra människor, så ska de respektera mig. Från den stunden så står det klart; jag kommer att kräva respekt! Det här med att jag tar vad som helst för att jag älskar barnen gränslöst, det håller inte längre. Sedan finns det ca. 1000 andra orsaker till varför jag kommer fortsätta yttra mig när saker och ting tydligt har med vuxnas oförmåga att se till barnens bästa att göra. Jag har för det första satt Elton till världen, så hans rätt till sina syskon kommer jag alltid att beakta. Precis som deras rätt till honom. För barnen, de gör det inte så jävla komplicerat. För de finns det inte hel, halv eller styv. Det är lillebror, storebror och storasyster. Och här hemma är ALLA barnen VÅRA barn. Två av de råkar bara vara födda innan jag träffade dem ❤️
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer