Trebarnsmorsan.

I helgen var det riktig vårvärme och vi fick färg i ansiktet, jag & de stora barnen då. Pappa Nikolaj jobbade hårt, vilket såklart är bra efter flera månader med VAB-inkomst. Vi passade på att ta oss ner till Ribban och Toughest efter Tilde’s boxning i lördags. Nikolaj’s kusin Felicia kämpade sig igenom banan och ett gäng kriminalvårdare skulle på det framåt eftermiddagen. Så där fanns en del trevliga ansikten som en inte har sett på ett bra tag nu.

Igår var det lite molnigare, så då gick vi bort till Stadsbiblioteket och mötte upp moster Valentina och kusinen Delvina. Alltid lika härligt ❤️ Barnen älskar verkligen varandra och det är en fröjd att se hur de härjar runt.

I förra veckan träffade jag & Elton Sofie och hennes Tilde. Himla mysigt ❣️ Vi gick en runda i Stadsparken i Lund, sedan fikade vi lite snabbt på Mormor’s bageri innan tåget tillbaka till Malmö skulle avgå. Jag & lilleman skulle nämligen på föräldragrupp på BVC. Det var andra träffen och en viss ”Skak-film” skulle visas, vilket den gjorde. Hemskt att se, men bra att den finns. När vi väl stod på perrongen så var det självklart tågstopp mellan Eslöv och Lund pga spårspring. Suck. Blev 30 minuter sen till gruppen, men de väntade med att visa filmen. Så den såg vi, sedan pratade vi om bebisarna och även papporna. Härligt forum, haha ?

När man är ute och träffar andra, i dessa sociala sammanhang, som förra veckan och nu i helgen, så kommer allt som oftast frågan, eller påståendet ”Jag fattar inte hur ni pallar(?)” och det sägs såklart mest syftat som beundran för vår styrka när det gäller Elton och framtiden, som vi ju inte vet så mycket om. Jag kan egentligen bara svara för mig själv, men jag tror nog Nikolaj känner precis som jag: Vi kommer alltid att orka. Vi kämpar med vår kämpe. Visst, jag slits mellan acceptans och förhoppning. Accepterar att såhär är det, men med ständigt hopp om att allt kommer gå vägen. Det är inte alltid helt enkelt, men vilket föräldraskap är egentligen det? Jag vill nog påstå att alla har det tufft med någonting, vi är bara URDÅLIGA på att prata högt om det. Någonting jag aldrig kommer skriva under på, inte efter att vår resa blivit så annorlunda. Låt oss sluta upp med de perfekta bilderna på det perfekta lattemamma-livet. Det ökar bara skillnaden mellan de perfekta kurvorna och familjerna med barn som har det lite tuffare. Håller ni inte med?

// Mamma Natalie