Jag avundas er…

Ni som inte behöver oroa er. Ni som inte behöver slåss för era och era barns rättigheter. Ni som inte behöver vara rädda för framtiden. Ni som inte behöver tänka på fler grejer än ni nästan förmår. Ni som inte måste kämpa för minsta framsteg. Ni som bara får höra positiva ord på BVC. Ni som bara HAR de besöken. Ni som får alla framstegen gratis.

Jag är ledsen, men jag avundas er.

Det är lätt att ta för givet. Gör inte det.

Vi är många som kanske aldrig kommer få sitta på ett utvecklingssamtal och endast få superlativ haglande över oss.

Samtidigt så hade jag aldrig bytt bort Elton. Han är verkligen världens starkaste, finaste & gladaste kille! Att han är här och sprider så mycket kärlek är egentligen det enda som spelar någon roll.

Det är bara så sjukt enerverande då vi tragglar, stampar och stångar oss blodiga. Särskilt när andra verkar leva sitt liv med skygglappar för ögonen. Ibland vill jag bara skrika så högt att resten av världen stannar upp och lyssnar. Det går såklart inte, men jag skriver här och hoppas att det kanske skapar viss förståelse. Eller hänsyn, bara det ordet är stort.

Imorgon är det begravning för kompisen Elliot. Det känns fortfarande lika overkligt som för snart två veckor sedan, men det ska bli skönt att få krama om hans föräldrar imorgon. Kan inte alla som läser detta tända ett ljus och skänka en tanke till familjen Alften/Adolfsson imorgon? Tack så mycket på förhand.

// Mamma Natalie