Jag är en funkis-mamma.

I fredags så var vi på hjälpmedelscentralen och Aktiv Ortopedteknik. På hjälpmedel provade vi ut en sulky som är tänkt att ha mest som dagisvagn sen. Vi kanske får användning för den innan, vem vet, men både vi & Elton älskar ju hans Stokke Trailz – den är suverän och jag är så glad, särskilt med facit på hand, att vi valde just den i graviditeten.

Efter det första besöket så begav vi oss direkt bort till nästa. Där var det dags att få till ortoser och beställa speciella skor till lilleman. Ett par dagar innan vårt besök hos ortopeden så hade vår sjukgymnast från habiliteringen visat ett filmklipp på hans fötter och hur han belastar de när han står för en ortoped. Det skickades då ytterligare en remiss gällande ett ståskal, så vi ska på ett besök till i början av mars, dels för att hämta hans ortoser och skor, men också för att ordna med ståskalet.

”Jag är en funkis-mamma” hördes om och om igen i mitt huvud.

Det är helt fantastiskt vad vårt team på habiliteringen är på topp. Av alla jäkla instanser vi varit och är knutna till så är de verkligen bland de bästa. Det tar dock inte bort sorgen. Vår yngsta ger oss så så så mycket lycka, missförstå mig inte nu. Sorg är ändå någonting som vi går och bär på och för mig som endast har ett biologiskt barn och där med bara har fått uppleva en födsel och ett första år, så är den definitivt extra påtaglig när nya hjälpmedel tas hem och kallelse på kallelse trillar in med posten.

När andra barn i hans ålder springer runt på köpcentrum så tänker jag på hur det kunde ha varit. Jag vill ha honom som han är, men jag vet ju samtidigt så väl vad både han och vi missar.

Jag för in besök i kalendern på väggen och i kalendern i handväskan och planerar föräldraledighet och tillfällig föräldrapenning (vab) utefter dessa. Jag bokar om ibland och håller koll på när vi ska iväg på återbesök, för jag måste ringa och påminna när de segar och det drar ut på tiden. Jag pratar med inte så förstående (milt sagt) handläggare på försäkringskassan. Jag bråkar, strider och kämpar. Jag är en funkis-mamma och lika stolt som jag är över världens starkaste Elton, nästan lika ont gör det stundtals.

Som i fredags. Då grät jag på Mobilia. Jag blinkade snabbt bort tårarna och hade de stora barnen frågat så hade jag skyllt på att jag fått någonting i ögat. Vi är väldigt öppna med Tilde & Dante, men när de hade varit så duktiga under de båda besöken och sprang runt där i lekrummet så hade jag inte hjärta att låta de ta del av det som gör ont. De ser så fint på sin lillebror och är mina absolut största förebilder när ångesten knackar på. Det sker tack och lov inte för ofta, men att få ta del av deras kärlek är det vackraste jag vet.

Nu är det hockey här hemma och jag passar på att gräva ner huvudet i mina skolböcker. Förhoppningsvis så orkar vi se det sista avsnittet (någonsin) av Bron sen.

// Mamma Natalie