Äntligen är vi lediga. Det blev 12 dagars arbete i rad för min del och dessutom har de sista fyra veckorna varit på 100%, men nu är semestern kommen och ingen av oss jobbar igen förrän andra dagen i september. Vi ska hinna med Tivoli i Köpenhamn, gärna lite bad (så stanna solen fastän jag svär åt dig ibland) och andra roliga utflykter i vårt närområde.
I nästan en månad ska vi bara göra sånt som vi vill göra, sen kan hösten få komma med sina måsten igen.
På tal om dessa. Egentligen blev jag som vanligt inspirerad att skriva ett inlägg här av en motgång. På ett sätt en mindre sådan, men ändå tillräcklig för att uppröra rejält.
Vi har en hög med kallelser. Av någon anledning startade jag år 2019 med att inte kasta de efter varje sjukhusbesök, utan samla ihop de i ett eget fack i postsamlaren i köket. Från januari till nu så har högen växt sig, well hög.
Varje gång en kallelse sprättas upp så kollar jag datum och tid för att se om jag jobbar eller är ledig. Eftersom jag jobbar 75% och varannan helg så har jag ett gäng lediga vardagar varje månad. Om vi blir kallade en av mina lediga dagar så låter jag bara tiden stå kvar, men om det infaller på en dag då jag jobbar och Elton således är på föris, då skyndar jag och ringer direkt för att boka om, till en av mina lediga dagar.
Det är samordning på hög nivå, men jag har lyckats till 99,9% (på riktigt – ingen överdrift). Detta gör att lilleman får vara på föris utan att störas för sjukhusbesök och jag får vara kvar på jobbet utan att behöva ta ut vab. Det sistnämnda leder även till minimal kontakt med försäkringskassan (och ni vet ju alla hur non funkis-friendly de är).
Som förälder till ett barn med funktionsnedsättning hade jag kunnat vara ”sju resor värre”, men jag tror att jag talar för de allra flesta av oss när jag säger att vi ju vill känna oss ”som vem som helst”. Särskilt när man redan tvingats gå ner i arbetstid, minskat chanserna för avancemang, gjort avkall på karriär osv.
Givetvis får alla funkisföräldrar göra det som de själv mår bäst av och just nu är detta min strategi – att ta allt på mina lediga dagar. Jag kanske omvärderar och ändrar mig om ett tag, men sedan jag började jobba igen för snart ett år sedan har jag belastat noll, zero, nada.
Därför blev käftsmällen hårdare, klumpen i magen större och tårarna ett faktum. Plötsligt fick jag inte känna mig som ”bara Natalie” längre och verkligen inte som vilken annan arbetande mamma som helst.
För det ska ni veta, där finns få ställen som är fredade så att säga och även om människor runt omkring frågar saker och undrar mycket (vilket för det mesta inte alls är jobbigt) så har det ändå varit ett sådant ställe där jag ses för den jag är. Fram till nu.
Åter till semestern och det faktum att vi ännu en morgon inte behöver ställa klockan. Så underbart!!! Resten får faktiskt kvitta en månad, nu är det bara familjen som gäller ❤️
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer