Hej på er denna trettondedagjul.
Idag har vi varit lediga hela familjen och förutom att förbereda de stora barnen för veckobyte, med dusch, hårtvätt, klippa naglar, tånaglar och rensa öronen (det är lite av en mysig ritual här hemma), så blev det även en sväng till ishallen och skridskoåkning med moster Valentina & kusinen Delvina.
Det är underbart att se hur de åker runt runt och vågar samt klarar av mer för varje varv. Duktiga är de också! Jag & Elton satt på bänken och mumsade i oss kanelgifflar och varm choklad.
Sedan kom den. Det var alldeles knökfullt med folk och vi flyttade oss lite till höger, lite till vänster, när människor som var klara för dagen skulle fiska upp deras skor under bänkarna. Hjälpte snällt till när någon inte hittade sin ena vante. Då fällde en okänd man, i all ovetskaps välmening, den ”trevliga kommentaren” att: ”Snart är det dags även för honom att åka skridskor”.
Vad svarar man?
”Hehe, ehnjaa, kanske det…”
Hur ska man hanterar sånt? Jag sitter själv och trycker bort alla sådana där tankar var femte minut!
Det bränner till bakom ögonlocken. Jag försöker fortsätta le. Jag använder hela mitt väsen och det känns ändå som om jag kanske kunde ansträngt mig liiiite till. Jag vill inte bli ledsen. Ändå är det just precis det jag är. Eller sorgsen.
En stund senare lämnar vi de två ”fullt friska” barnen hos deras mamma och den där vardagen som innehåller öva på att vara ensamma hemma och värma lunchlådor i mikrovågsugnen försvinner en vecka igen. Samtalen om vad en vit lögn är för något och hur polisens civilbilar fungerar tystnar också denna vecka.
Jag förstår såklart att andra bara försöker småprata och att vårt barn helt enkelt inte ser ut att ha en funktionsnedsättning. Dessutom ser jag uppenbarligen ut som vilken mamma som helst.
Fast skenet bedrar. För när vi kom hem så grät jag ut i pappa Nikolajs famn och började sedan googla funkislösningar på is.
//Mamma Natalie
Senaste kommentarer