Den här veckan är jobbig. Det är så mycket fint som händer nu – vi har julpyntat här hemma, klätt julgranen med alla våra barn och till och med bakat pepparkakor tillsammans, men de hemska minnena från förra året ligger och gnager. De gör mig nojig och nästan paranoid. Skrämmer, fastän vi ser allt fler framsteg.
Idag är det ett år sedan lilleman opererades för första gången, i hjärnan, knappt tre veckor gammal. När vi lämnade honom till de grönklädda i slussen så var jag livrädd för narkosen. Försökte lugna mig själv (utan vidare resultat) med att operationen skulle vara klar på en timme. Jag låg på Nikolaj’s knän från det att vi kom tillbaka upp till avdelningen, tills dess att de ringde oss. Somnade av ren utmattning. Oron dränerade de där månaderna och ändå gick jag 95 % utav tiden på högvarv. Att vi inte kollapsade båda två är fortfarande obegripligt. Jag tror lätt att jag var i någon light psykos. När vi fick gå bort och hämta Elton igen så halvsprang jag nere i kulverten. Låg några meter framför allihopa hela vägen. Modersinstinkten skrek att han skulle tillbaka till min famn. Nu! Direkt!
Där låg han i sin kuvös och tittade på oss. Solnedgångsblicken, det tydliga tecknet han hade haft på ett för högt tryck i hjärnan, var borta. Hans vackra ögon såg nästan pigga ut och vi trodde med ens att faran var över. Ett par timmar fick vi innan helvetet återigen drog ner oss.
Jag är glad nu att ingen sa någonting innan om att det fanns risk för re-blödning. Sanningen är att det egentligen inte händer. Men det hände oss. Vi hade i alla fall inte haft något val, han behövde opereras. Jag tror dock inte att någon utomstående förstår den totala chocken när jourläkaren kom in och sa ”Jag behöver ta upp ultraljudsmaskinen och se så att han inte blöder igen”. Den meningen är den näst värsta som vi någonsin har hört i våra liv. Den absolut värsta är inte när de berättade att han hade fått de första hjärnblödningarna. Faktiskt. Nä, vi fick ju trots allt på lucia förra året höra att han förmodligen inte skulle klara sig. Det var det absolut vidrigaste.
Re-blödningen var den allvarligaste utav hans tre hjärnblödningar och för exakt ett år sedan så åkte vi akut ner till IVA, där de lyckligtvis räddade hans liv.
Det kanske inte är så konstigt att denna veckan är jobbig. Kommer vi någonsin sluta förknippa lucia med den dagen vi nöddöpte vår son och vakade vid hans sida? Kommer jag någonsin att slappna av som mamma? Där ligger väldigt mycket tunga känslor som ”vanligt folk” förmodligen har svårt att förstå eller ta in. Och då pratar vi inte bara om det här med att ha ett barn som inte ”är som alla andra”. Visst är där en sorg i det, men med tiden blir det någonting som man nästan lär sig att leva med, medan de där minnena från helvetet bränner djupare än all sorg min kropp någonsin tyngts med.
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer