Det har gått ett par veckor sedan sist. Tiden rusar. Ja, det finns liksom inga andra förklaringar. Det har hunnit vara påsk och vi har haft de stora barnen mycket, då är det ju full rulle och det märks att vi är fem istället för tre. Men innan vi uppdaterar med det senaste, så får vi köra en liten snabbgenomgång utav halva april.
Vi hade ju en heldag i Lund den 10/4 – ultraljud av hjärnan, återbesök hos neurokirurgen och postpartumsamtal på förlossningen. De två förstnämnda gick bra, bilderna ser bra ut och Elton’s shunt gör vad den ska helt enkelt. Även samtalet med överläkaren och barnmorskan som förlöste mig gick bra, bättre än jag hade vågat hoppas på, men det var tufft. Ingen kan spola tillbaka tiden, det går inte att ändra de beslut som togs där och då och även om det hade varit möjligt så vet vi inte om utgången blivit annorlunda. I ärlighetens namn vill jag inte ha någon annan än Elton ändå, hur framtiden än blir. Han är han, vår älskade son. Vad som går att säga är att det inte finns någon förklaring hos honom till varför hjärnblödningarna uppstod. De kom direkt efter förlossningen och en möjlig orsak (som de flesta verkar tro på, däribland vi och de vi nu hade möte med) är att mitt alldeles för intensiva värkarbete, under för lång tid, blev för häftigt för honom.
Det suger. Det gör ont i mig. Att veta att han inte mådde bra. Att konsekvensen är någonting vi kanske får leva med resten av våra liv. Framförallt så får Elton leva med detta. Men han får leva. Vi får se honom, prata med honom, sjunga för honom och allt det där andra som många andra inte får. Tack för att du är världens starkaste unge och stannade kvar här hos oss ?
Påsken firades storslaget, mycket eftersom vi låg inlagda över hela jul- och nyår och att det ju var Elton’s första påsk. Vi slog säkert något form av rekord i påskägg och påskpresenter ? Men allt för barnen. Under skärtorsdagen kom farfar hit och långfredagen spenderade vi hos gammelmormor & Kenth. De hade inte träffat lilleman än och dessutom har de köpt nytt hus som vi inte hunnit titta på. Ja det här var nog det absolut längsta som jag gått utan att träffa min mormor. På påskafton var vi hemma hos farmor & Ulli med en del av Nikolaj’s stora släkt. Det var hur mysigt som helst och jag längtar redan till nästa högtid. Det är så skönt att känna så och att vara mamma/bonusmamma i vår underbara familj, det är meningen med livet ?
Vi har i veckan hunnit med både ett besök hos logopeden och ett första besök på habiliteringen. Det var också en sak som jag, eller vi, propsade på när vi träffade neurologen och sjukgymnasten sist; skicka en remiss till habilitering. ”De brukar aldrig kalla barnen förrän de är minst ett år gamla”. Ja ja ja, skicka remissen, så får de väl kalla oss efter sommaren i sånna fall… Det tog inte mer än ett par veckor, om ens det, innan vi fick hem kallelsen. Alltså….. Hur som helst så fick vi träffa kurator och psykolog för ett första möte där vi gick igenom allt som hänt och var vi är idag. Elton’s resa hintintills. De kommer båda vara knutna till oss framöver, både som anhörigstöd, men även som stöd för Elton senare i livet, samt vara de som håller ihop den grupp utav läkare, sköterskor, sjukgymnast, logoped och arbetsterapeut som träffar just oss. Detta känns fantastiskt! Vi gick därifrån med lite lättare steg kan jag säga. Det är något visst med människor som verkligen vill att vi föräldrar ska känna oss trygga.
Men så kommer vi till rubriken. Det där som jag märker att jag drar mig från att skriva om, men som jag sedan igår när vi fick det lagt i våra knän inte har släppt ens för fem minuter: Elton har pungbråck.
Det var en helt vanlig BVC-tid. Han skulle få fem månaders-vaccinet. Aldrig kul med sprutor, men det är den där ”normala” mamma-oron. Precis som hans lösa mage har varit i veckan. Enkelt att hantera. Åtminstone i jämförelse med vad vi haft och har annars. Jag bytte blöja efter mätning och vägning och då ser sköterskan pungen. Visst, ena sidan har varit lite större från och till på senare tid, men sedan går det tillbaka till nästa blöjbyte och eftersom det är så många olika läkare som kollat honom på Neo, där inräknat hans pung såklart, utan att hitta något bråck, så tänker man ju att det kanske är körtlar, bitestiklar, ja, någonting som inte är någonting, om ni förstår vad jag menar? Av en slump så var läkaren på plats igår så hon kommer in och känner och konstaterar snabbt att det är ett pungbråck och att de ska skicka en remiss till kirurgen i Lund. NEJ! På allvar? Det här är liksom inte okej längre. Inte mer nu. Hon lämnar rummet och vi går hem efter vaccinationen och ska hålla helg. Men det här gnager. Kirurgen. Operation. Lund. Söva.
Om nu 3-5 % föds med detta, varför vår gosse? Även om det är en liten grej jämfört med hjärnblödningar, så behöver varken han eller vi mer nu. Man vill inget annat barn någonting illa, verkligen inte, men när nu vårt barn fick hjärnblödningar så kunde väl någon annan ta pungbråcket?!
Igårkväll blev det en hel del tårar. Sedan torkar man de och njuter av hans jollrande. Det är ändå livet och vi får leva det tillsammans, med lite extra krydda.
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer