Det här är ett sånt där inlägg. Ett sånt där inlägg som jag gått och grubblat över i flera dagar och som jag nästan skrivit klart innan jag ens har börjat. Jag har mentalt förberett mig för att skriva det här.
Ingenting ont som inte för någonting gott med sig. Är det kanske tvärtom också? Att när det går väldigt väldigt bra, så händer det någonting dåligt med? Eller att man i alla fall ska vara beredd på det? Det är svårt att inte bli härdad av allt vi har gått igenom. Efter att ha fått käftsmäll på käftsmäll de första månaderna. Då är det kanske inte så konstigt att de lyckliga stunderna även smakar lite sorgligt?
På senaste tiden har lilleman blivit starkare för varje dag. Han är så himla duktig med nacken och när han åt mangopuré häromdagen så svalde han undan superfint, tre skedar i rad. De där ”klunk-ljuden” är bland det bästa vi vet. Det och när han liksom greppar saker och ting planerat. Utstuderade rörelser. Som idag när han drog lite i sin prasselbok. Då slår hjärtat dubbla slag. För oss är detta framsteg, stora sådana.
Det är vårt liv; små och långsamma steg, mot inte så högt uppsatta mål. Mina ögon tåras när jag skriver detta, dels utav stolthet, men också lite sorg. Jag är så lycklig över allt som Elton klarar av och att han lever, men det är okej att sörja livet vi inte fick. Och kanske heller aldrig får?
För jag kan inte älska dig frisk, hur mycket jag än vill, hur stark min kärlek än är. Det gör så himla ont. Jag vill bara spola tillbaka tiden till de där dagarna på förlossningen och kräva ett snitt. Efter sista dosen cytotec så skulle de ha snittat, det funkade ju inte, min kropp var ju inte alls redo. Jävla skitläkare! Fan ta er! Men det går inte.
Detta är vårt liv nu. Vi kommer i alla fall få leva det tillsammans och vi ska verkligen göra allt och lite till. Som den där resan till USA, när du är fem, storebror nio och storasyster 13. Vi kommer resa dit och bada med delfiner allihopa. Vi ska köpa ett hus, med trädgård och fotbollsmål. Du & Dante får dela rum och Tilde får ett tonårsrum, med lila sänghimmel. Jag ser det så tydligt framför mig och även om jag inte vet hur du tar dig fram än, så är en del av min dröm att ni springer och jagar varandra, alla tre.
// Mamma Natalie
Åh så bra skrivet. Känner igen alla känslor precis. Vi känner inte varandra så väl du och jag, men det du går igenom känner jag igen. I an kan älta varför jag, v, i detta, hur länge som helst, men man måste ju leva i vardagen, orka varje dag. Om vi inte upplever mörkret, skulle vi aldrig se stjärnorna,. Massa kramar till er alla. ? ❤️ ?