Som rubriken lyder så är jag nu ensam. För stunden eftersom lilleman sussar i vagnen, pappa Nikolaj är iväg och tränar och de stora barnen åkte för lite drygt två timmar sedan mot Öland med deras mamma. Två veckor kommer de att vara iväg från oss, för första gången. Om en månad är de två veckor tillsammans med oss, så det gör ju att vi får mer ut av ledigheten med barnen, men jag känner verkligen hur mycket jag kommer sakna de dessa två veckor. Och de sa nog minst 10 ggr. vardera imorse att de kommer sakna oss jättemycket.
Så vi längtar efter varandra alla fem. Det är faktiskt helt galet vilket band de redan har, våra tre fantastiska ungar! ❤️ Elton blir en helt annan bebis så fort storasyskonen är här och hur fästa de i sin tur är vid honom går inte ens att beskriva med ord.
Förutom denna ensamhet för stunden, så känner jag mig rätt ensam om att bära vissa känslor. Dessa känslor är någonting som jag i princip alltid trycker undan, eftersom de verkligen inte är de viktigaste att ta itu med. Det är mycket möjligt att de kommer komma upp i terapin sen, men hitintills så har det inte direkt skadat att gömma dem.
Jag är arg och ledsen. Inte rasande och inte förtvivlad, men besviken. Det spelar ingen roll hur mycket en person gör, vissa människor kommer aldrig att ta ställning. Det är någonting som jag har oerhört svårt för – folk som vänder kappan efter vinden. Verkligen. Jag har alltid vänt på klacken så fort jag märkt av de människorna runt omkring mig. Det kvittade t.o.m. då jag en gång nästan behövde flytta och byta stad. Nu är det dock svårare och därför tär det kanske ännu mer på mig? Inte för att jag hade velat klippa och vara helt ensam, men nu kan jag inte ens välja det, för jag har barn att se efter och till, något som jag fullt ut hänger mig åt, både på gott och ont ibland.
När någon gör allt i sin makt för att förstöra och såra, så går det oftast inte att stoppa de. Du kan värja dig och absolut inte ge vika för det, vilket kanske tröttar ut ”plågoanden”, men personen stoppas nödvändigtvis inte för det. Det du vill och behöver ha då är lojalitet, från de som är dina allierade. Får du inte detta, ja då infinner sig besvikelsen, för de skulle ju gå att lita på. Besvikelse leder ofta till känslan utav ensamhet och där har ni alltså mig idag. Allt det här stärker dessutom tesen om att man i slutändan alltid bara har sig själv. Tråkigt, men sant.
Jag är kanske pyttelite ångerfull med, över min öppenhet, men vi har lovat och svurit att aldrig hålla någon fasad utåt. Det är trots allt bara känslor och alla har vi ju de, eller de flesta utav oss i alla fall…
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer