Jag vet inte vad jag ska säga eller skriva. Jag vet inte vilka ord jag ska använda. Jag känner mig trampad på. Stampad på. Spottad på. Som kvinna och som mamma. Mamma till Elton. För all framtid funkis-mamma, men ”inte pga vården”. PÅ RIKTIGT??? Alla VET, men ingen erkänner eller tar det på sig!
Konsekvenserna lever vi med, varje dag. Vår son kanske aldrig lär sig gå, han kanske aldrig får ta körkort, kanske innebär hans hjärnskada även intellektuella funktionsnedsättningar, vi vet inte än, men ”ingen har gjort fel”. Det är ett skämt!!! Ändå erkänner överläkaren att han inte var inne och kollade till mig när han ordinerade ökning av värkstimulerande dropp, trots att jag då hade haft skyhögt blodtryck (preeklamsi) i drygt en vecka, behövde epidural bara för att få ner detta (inte för bedövning alltså) samt varit igångsatt över 45 timmar utan att öppna mig alls!
Förutom noll upprättelse från förlossningen så kom svar från bl.a. neonatals verksamhetschef på de synpukter vi hade på vården, samt fel och brister som faktiskt begicks av personalen där. Orden ”beklagar, men” användes väldigt flitigt. Vi vet vilken kris som råder på just denna avdelning, än idag, men det står ingenting om att de ska se över sina rutiner eller liknande. Helt ärligt, att du inte skäms!
Det är som att ditt barn skulle bli påkört av en buss och gå från fullt frisk till funktionsnedsatt. Personen som körde bussen ställs aldrig inför rätta. Alla vet att det är hen som orsakat ditt barns men för livet, men ni får ingen upprättelse. Inte ens ett skamligt skyllande på personalbrist, stress eller annat.
Det gör så fruktansvärt ont inuti mig. Det kvittar hur mycket jag än strider och fightas, hur högt jag än skriker, dessa besvikelser och fall ner gör så jäkla ont.
Idag är en sån dag. Jag känner det på mig redan eftersom jag vaknade vid strax innan 04:00 och fortfarande inte har somnat om. Jag kommer faktiskt tillåta mig själv att ha en sån dag. En sån ovanlig dag där jag sörjer det som inte blev.
Det va inte såhär vårt liv skulle se ut. Det va inte såhär det skulle bli. Jag skulle ju hålla Elton i handen, gå bredvid honom och hålla i en liten mini-hand, ni vet sådär fint, han på sina 82 cm. och jag på mina 170 cm. Vi skulle sparka en boll mellan varandra i parken, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Leka Följa John runt i lägenheten. Tills det övergick i en magkittlande jakt på varandra istället. Skratt och spring.
Ibland står jag i köket och tycker mig höra hans små fotsteg. Att han vaknar och gående börjar leta efter mig. Jag vet inte hur de låter, men det är samma varje gång och alltid när vi är ensamma hemma. Det tar ett par sekunder, sedan slutar jag le. Det är omöjligt att lära sig gå över en natt. Det kan inte vara lilleman.
Jag drömmer drömmar där han alltid är som vilket annat barn som helst. Han sitter, han står och går. Varför? Vad vill mitt undermedvetna säga mig? Är det vår framtid jag ser?
Jag kommer alltid att hoppas och kämpa, oavsett vad andra tror om framtiden. Jag hade bara för en gångs skull önskat att vi skulle slippa överklaga, strida och fighta. But here we go again…
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer