Idag är det sex månader sedan Elton opererades för första gången och jag tänkte därför börja skriva en flerdelad berättelse, med start idag. Förhoppningsvis hinner och orkar jag med att fortsätta berättelsen i dagarna som kommer, men ha tålamod om det dröjer lite mellan delarna.
Det var förmiddagen den 11/12, en söndag, som första operationen ägde rum och nervositeten är den värsta jag någonsin känt. Vi preppade natten innan med tvätt och så och jag sjöng som vanligt ”Lilla Sofie”. Av någon anledning var det viktigt för mig att få förevigat just detta. Det var som att ett sjätte sinne sa åt mig att det inte skulle gå som planerat. När vi lämnade honom strax innan lunchtid i slussen på barn-op så grät jag hejdlöst. Det är något utav det värsta man kan göra som förälder, lämna ifrån sig sitt barn till narkosteamet och behöva gå därifrån. Jag ville ju vara med. Det kvittade att de skulle borra i hans lilla huvud, hans hand ska ju ligga i min genom allt.
Timmarna han var borta så sov jag på Nikolaj’s knä i en liten, trång soffa. Klarröd. Och på tv visades ”Så mycket bättre”. Jag minns att det var Ted Gärdestad’s låtar som de gjorde om och i avsnittet träffade de även hans bror, som skrivit låtarna tillsammans med honom. På min morfars begravning för sju år sedan så spelade vi bl.a. ”För kärlekens skull” och det hela gav mig kraftiga obehagskänslor. Jag somnade nog av ren utmattning, jag var helt dränerad.
När de ett par timmar senare ringde och sa att vi fick hämta lilleman så nästan sprang vi igenom kulverten. Hans solnedgångsblick var borta och vi andades ut. Det hade gått bra, de hade tappat ut vätska på operationsbordet och nu skulle han bli bättre, sakta men säkert. Väl tillbaka på neo så slumrade jag bredvid honom igen, helt färdig av alla känslor. Vi började mata honom och ökade mängden lite för varje gång. Men så kom kräkningarna. Han skrek och var otröstlig. Min famn hjälpte inte. Inte ”Lilla Sofie” heller. Och tillsist blev han alldeles blek och marmorerad. Kanske behövde han blod? Han hade trots allt nyss opererats, det lilla knytet. Det ordinerades en påse, men efter två timmar såg han ändå likadan ut. Varför fungerade inte blodet? Vi blev oroliga. Alla symtom liknade de som vi fått berättat för oss att han hade direkt efter födseln, när han blödde första gången.
Jouren ringdes upp och hans ord ekar fortfarande i mitt huvud: ”Jag får ta upp ultraljudsmaskinen och kolla så han inte blöder igen.” Vi tittade på varandra jag & Nikolaj och bara grät, försökte greppa tag i någonting, hindra oss från att ramla till golvet. Jag har för mig att jag sa ”Ring Ulli” och att Nikolaj gav mig luren, men kanske minns jag fel. Kanske ringde han henne. Allt är så rörigt. Vid det här laget var det mitt i natten och hon hade jobbat under dagen. Hon var nämligen den som lämnade och hämtade på op med oss. När läkaren genomförde ultraljudet och upptäckte reblödningen tog jag kudden i sängen och skrek i den. Antingen ringde jag min mamma eller så gjorde Ulli det. Även här är det rörigt, men jag visste att nu var det illa. Min värsta farhåga hade varit att han inte skulle vakna upp ur narkosen eller dö under operationen, men att han skulle blöda igen? Nä det fanns inte. Det hade ingen förberett oss på. Detta var ett rutiningrepp. Han skulle ju bara må bättre nu.
Vi blev nerflyttade till IVA och när de tryckte på ”Akuttransport” på hissen så gick det upp för oss att läget verkligen var akut. Där nere var de för många runt honom, han behövde medicin som stoppade blödningen, mer blod, fler nålar och jag som hållt honom i famnen under varenda stick, stod plötsligt vid sidan av. Som taget från en scen ur en sjukhussåpa. Men detta var på riktigt. Jag grät och syrrorna tröstade. Vi blev inlotsade till anhörigrummet mittemot och Ulli kom med jämna mellanrum och uppdaterade oss. De propsade på att vi skulle gå till Ronald McDonald Hus, att vi behövde sova, men hur lämnar man sitt barn sådär? Det går ju inte! Vi låg bredvid varandra under den tidiga morgonen och dagen den 12/12, på ännu en klarröd soffa. Den var max 50-60 cm. bred, men där låg vi och trängdes.
Förutom reblödningen så hade blod runnit ner vid ena ögat och låg som en stor blåklocka över halva ansiktet. Min lilla, fina son. Detta är vad jag minns, men bilderna utav det har raderats ur minnesbanken. Jag antar att det görs per automatik när man är med om traumatiska händelser. De fick iväg oss till RMH tillslut, men fråga mig inte hur. Jag var nog för skör för att fortsätta stå på mig. Natten mellan den 12/12 till 13/12 så sov vi där. Det är den enda natten jag varit ifrån honom. Jag ringde personalen på IVA innan vi somnade och de lovade att ringa om det var någonting, minsta lilla. Om han grät så skulle vi trösta, inte de…
(fortsättning följer)
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer