Tidig luciamorgon väcks vi av att telefonen ringer. Klockan var runt 05 när Christoffer, undersköterska från IVA, ringde. De misstänkte att Elton fått kramper och undrade om vi ville komma bort eller om de skulle ringa igen när neurokirurgjouren hade varit där. Jag reste mig, nästan groggy av sömn och gick direkt. De hade kopplat på EEG och kunde se krampaktivitet. Jag såg hur han spände sig efter varje gäspning och de berättade att han inte hade kommit till ro alls under natten. Han fick medicin och vi inväntade dagens läkare.
Vid 07-tiden hörde jag hur personalen lussade för varandra. Jag kunde inte för mitt liv begripa att de sjöng luciasånger utanför salen när vårt barn låg allvarligt sjuk. Nu förstår jag att de ville fira lucia precis som alla andra, men där och då provocerade detta verkligen mig.
När läkaren Kristina Bergentz gick sin rond framåt förmiddagen blev det sagt att ultraljud skulle göras var fjärde timme för att observera blödningen som uppstått efter op och samtidigt pratades det om att eventuellt operera igen. Den reservoir som hade satts in på höger sida verkade ha skapat ett ojämnt tryck eftersom vänster sida inte tappades på vätska. Kommunikationen mellan höger och vänster ventrikel fungerade inte och kanske hade det ojämna trycket skapat reblödningen. Det hela var luddigt och bara spekulationer, men det nämndes en ny operation och vi blev livrädda. Det var alltså detta vi förberedde oss på att de skulle komma fram till under eftermiddagen och rädslan för att han i sådana fall skulle blöda ännu en gång växte såklart. ”Men måste de operera så får de ju göra det”.
Mina föräldrar kom förbi och åkte sedan till kusinen Delvina’s luciatåg på dagis. En stund senare satt vi i anhörigrummet, fortfarande livrädda inför en ny operation, när Dr. Bergentz kom in tillsammans med en undersköterska.
”Vi har sett blod i hjärnvävnaden på senaste ultraljudet och vi är väldigt oroliga för Elton.”
Jag skrek rakt ut! Skrek och grät hejdlöst. De sa att det kunde bero på kärlmissbildning och att han aldrig skulle klara sig. De undrade vad vi ville göra. Jag fick fram ordet präst och dop, sedan gick jag in till honom. Medicinen han hade fått på morgonen hjälpte inte särskilt bra längre och krampskriken han hade när jag höll honom skar sönder mitt hjärta. Det är speciella skrik som inte går att förklara, de måste upplevas. Fast jag önskar ingen de där skriken. Som tur är har jag idag förträngt ljudet, men inte känslan. Det gjorde fysiskt ont, i själen! Vi skulle inte få hem vår son. Jag fick vara mamma i knappt tre veckor, på sjukhus och nu skulle det ta slut. Hur kunde livet vara så grymt? Vem ville oss så illa?
Vi ringde tillbaka mina föräldrar och syskon. Nikolaj ringde sin familj. Vi förberedde för nöddop och smakade på känslan att förlora vårt barn. Detta var i särklass det värsta vi varit med om! Vi pratade om att vi behövde en gravsten att gå till och att han skulle begravas i Oxie kyrka, där vi hade planerat att hålla ett sommardop för lilleman med överraskningsbröllop. Gästlistan skulle vara densamma.
Nöddopet liknade mer en begravning och våra närmsta tog farväl. Vi höll bokstavligen upp varandra, benen vek sig flera gånger. Efteråt fick vi in en sjukhussäng bredvid kuvösen där vi låg och vakade. Vi väntade på att andningen skulle upphöra, eller att hjärtat skulle sluta slå. Han var så kraftigt medicinerad och till synes redan borta. Jag bad om att få behålla honom, men det läkarna sa satt kvar i huvudet. Så då bad jag om att själv få somna in, att slippa vakna om inte han skulle få leva. Nikolaj försökte, han bönade och bad, sa att han och de stora barnen behövde mig. Jag visste detta egentligen, men i mitt huvud planerade jag själv hur jag skulle dö om han inte överlevde. Det gick inte att hindra de mörka tankarna från att ta över! Tåget, Centralstationen, det skulle vara snabbast att ta mig till. Då skulle ingen kunna stoppa mig. Jag ville inte dö, men hur skulle jag någonsin kunna överleva detta? Vem var jag utan min son?
(fortsättning följer)
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer