Det hör till vanligheten att jag skriver djupast inlägg nattetid och detta kommer nu göras igen. Saken är den att de stora barnen har varit iväg i snart fem dagar och ska, eftersom det är sommarlov och lite annat schema, vara iväg mer än två veckor till och jag mår illa av saknad redan! Det gör vi alla, men om vi tittar närmre på mig och min relation till dem, så är jag ju ”bara bonusmamma”. Där finns de som skulle gå så långt som att påstå att vi nog skulle klara oss utan varandra, jag & de stora barnen. Detta är givetvis inte någonting jag eller vi håller med om, men åsikten finns där ute, absolut.
Att vara en bonusfamilj, bonusförälder, ja även bonusbarn, har en hel del positiva aspekter, ändå är det sällan de som får ta plats i diskussioner. Jag minns att det förr hette ”styvpappa”, på sin höjd ”låtsasmamma” och kanske är det just det som lyckats hänga kvar litegrann? Alla minns vi nog sagan om Snövit och hennes elaka styvmor som gav henne ett förgiftat äpple. Även Askungen tvingades slava för sin elaka styvmor. Det är hemska historier när man läser dem som vuxen, även om de har lyckliga slut. Hur lycklig är den moderna bonusfamiljen då? Är de nya föräldrarna elaka mot barnen?
Jag har varit bonusmamma i 2,5 år ungefär. Min relation med barnen är fantastisk, över alla förväntningar och vi älskar varandra högt, lika högt som om vi hade delat DNA. Jag delar ju detta med deras lillebror och som vi alla vet så komplicerar inte barn saker och ting. De problematiserar inte som en del vuxna gör. Vi kallar ofta det för ”sandlådefasoner” när vuxna beter sig illa, men frågan är om jämförelsen med sandlådan på en förskola är så legitim när barnen inte är de lättkränkta eller manipulativa?
När jag läser om hur andra har det förfäras jag! För visst finns det ”bonusföräldrar” som nästintill avskyr sina ”bonusbarn”, men då är man inte en bonusförälder alls i min mening och inte heller värd titeln. Det övergår mitt förstånd varför man är med någon som har barn sedan tidigare om man inte är särskilt intresserad av barnen! Hen höll väl knappast sina barn hemliga era första dejter? Att ni inte blir dumpade av era respektive med barn… Barnen borde (ska) ju betyda mer än den nya partnern?!
Det som gör mig minst lika förfärad är när en biologisk förälders bitterhet väger tyngre än barnets bästa. Jag tror faktiskt, tyvärr, att det finns fler av den sorten än elaka styvmödrar. Vissa som hellre hade sett att deras barn fick en så kallad elak styvmoder hemma hos pappa, för att inte själv bli trampad på tårna. Biologiska föräldrar som både motarbetar och saboterar för sina egna barn, deras relation med nya föräldrar, syskon and so on.
Åter till frågan då: Är det verkligen en ”bonus”? Ja, det kan vara det, om man så vill. Allting handlar i grund och botten om individens egna mående. Livet är ju, som ni vet, inte hur man har det, utan hur man tar det och är man trygg & säker på sig själv, vad man gör och vad man har, så finns där inte mycket som rubbar en. Dessutom är det väl just precis den självsäkerheten som vi vill föra vidare till våra barn? Att de kan göra och klara av allt här i världen, att de är bäst!
Ju fler som älskar dem desto bättre, verkligen. Där finns hur många föräldralösa barn som helst i världen och våra ungar har tre, ibland fyra, päron – wow! Glöm inte: Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn ❤
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer