Idag är mina ögon alldeles svullna. Det blev en jobbig kväll och natt, som egentligen började med en helt vanlig diskussion om någonting litet. Sanningen är att jag går runt med en oerhörd sorg som, trots att jag inte stoppat huvudet i sanden och faktiskt gjort vad jag kan, för att jag inte vill gå runt och må dåligt, ändå fortsätter göra ont i mig.
Vi har tre barn. Varannan vecka. Den andra veckan har vi vår Elton. Fullt fokus på honom och hans behov, funktionsnedsättning och allt kring detta. När jag var gravid och lyckligt ovetandes om allt som skulle komma att hända, så var jag väldigt nöjd med att få ett biologiskt barn. Jag ser Tilde & Dante lika mycket som ”mina barn”, jag älskar de precis lika mycket som jag älskar vår gemensamma son.
Sedan blev lilleman sjuk. Två dygn fick vi leva i den lyckliga bubblan. Knappt det eftersom vi märkte att någonting inte stämde, att han inte mådde bra. Att han hade dragit på sig hjärnblödningar till följd av den helt sinnessjuka förlossningen hade vi dock inte en aning om, det fanns liksom inte ens på kartan, i två dagar.
När det beskedet kom och ytterligare komplikationer och hemskheter ägde rum så försvann marken under våra fötter.
Nu har jag varit mamma i lite mer än ett år och jag har fortfarande inte fått gunga honom på lekplatsen, se honom krypa runt här hemma, plocka undan grejer för att han inte ska komma åt dem, lära honom gå eller rulla en boll tillsammans, fram och tillbaka.
Jag vet att vi inte behöver bestämma oss nu om vi ska skaffa ett barn till, det vet jag, men det var ju faktiskt inte det som var vår plan. Jag vill egentligen inte ha fler barn. Då kan vi ju dessutom inte lägga det där fulla fokuset på honom varannan vecka. Någonting som han behöver för att andra människor fuckade upp (ursäkta ordvalet, eller inte).
Om vi inte blir gravida igen någon gång så kommer jag heller aldrig att få vara med om ”det normala”. Pappa Nikolaj har varit det med storasyskonen, kommit hem ett par dagar efter förlossningen, bara gått på BVC-besök, fått höra hur allt är som det ska och babysäkrat hemmet.
Jag missunnar inte honom det, inte er andra heller och ingen ska ha dåligt samvete över att deras barn följer sina kurvor. Det enda sättet för mig att få vara ”bara en mamma” till ett barn, utan att fightas med vården och försäkringskassan och slippa vara sköterska, advokat, samordnare och sekreterare, är dock att föda ett barn till någon gång. Något som jag ju egentligen inte ville.
Gör vi det så är det samma sak som att lilleman inte duger som han är, att han inte räcker till. Där av det dåliga samvetet över att ens gå och bära på denna sorg och tänka dessa tankarna.
Det är som att jag bråkar med mig själv, konstant. Och det kvittar att andra människor säger att vi inte behöver bestämma det nu och att det kan vi ta sen. Det inre bråket fortsätter och vissa dagar stormar det mer än andra. Jag tömmer tårkanalerna och sedan tiger jag ett tag till. Men känslorna finns där ändå.
Jag kommer fortsätta kämpa för att bearbeta sorgen, även om jag vet att den förmodligen är livslång.
Heja oss funkis-föräldrar alltså och våra hjältar till ungar – jag beundrar oss alla ❤️ Folk har blivit knäppa för mindre…
// Mamma Natalie
Jag känner verkligen igen konflikten. Det går inte över helt men det blir bättre, man ser mer och mer positivt på det här livet ju mer man bearbetar sorgen.
Vi har skaffat ett barn till, det har varit väldigt annorlunda men jag skulle inte säga att det har varit bättre eller sämre utan just bara annorlunda. Man glädjs åt andra saker med ett barn med funktionsnedsättning, ett litet steg framåt kan kännas så otroligt stort att det väger upp all tid på sjukhus och all oro.