Det här är ett inlägg som jag vet att jag måste skriva, men som faktiskt gör ont. Trots att det är ”det lilla” i det hela, så kommer jag alltid att undra. Gjorde jag fel som stred för att få rätt? Blev det startskottet till alltihop? Hade det gått att undvika? Jag mår fysiskt illa utav dessa frågor, men de kommer tyvärr att finnas med mig för all framtid.
Vi tar det från början, från helgen med kollegerna i Göteborg, då det kom ut att vi väntade barn.
Under den här tidpunkten gjorde jag min sista praktikperiod, utav tre stycken, i min utbildning till behandlingspedagog. Jag var denna gång ute i andra verksamheter, fast i samma myndighet. Denna period var på fem veckor och tidigare hade jag gjort 16 veckor på min egen arbetsplats. Totalt har jag lagt 21 veckors praktik, utav 26, inom myndigheten. Man kan alltså säga att jag aktivt valde att ”rikta” min annars väldigt breda utbildning. Under praktikperioderna har jag dessutom engagerat mig enormt mycket i barnperspektivet, hållt interna föreläsningar och bidragit med den kunskap och kompetens som jag besitter.
Mitt i den sista praktikperioden blev jag kallad till ett möte. Jag hade ingen aning om vad det gällde och jag fick inte veta någonting inför det heller. Det hade nyligen kommit ut att vi var gravida, så jag tänkte själv boka ett möte med väsentliga personer, men denna kallelse hann komma före. Enligt personerna som kallat till mötet så skulle jag ha befunnit mig i en viss situation som stred mot myndighetens värdegrund, det fanns det en ”väldigt tillförlitlig källa” som påstått. Som tur var hade jag vattentätt alibi i form av ca. 15 kolleger i Göteborg, runt 35 mil från den påstådda händelsen. Jag blev alltså utsatt för rent förtal som höll på att leda till uppsägning. Än idag har vi inte fått någon som helst klarhet i detta…
Eftersom jag inte alls hade gjort det påstådda och det gick att bevisa från min sida, så fortsatte min timanställning och jag bad om en lämplig omplacering (pga graviditeten) parallellt med att jag sökte internutbildning, som i sin tur leder till en fast anställning. Detta är ju vad jag vill. Jag riktade till och med mina egna studier mot detta. Jag kallades till intervju.
Under intervjun berättade jag om graviditeten. Jag trodde ju inte att det, nästan två decennium in på 2000-talet, skulle leda till att jag inte fick samma chans som alla andra. Dessutom hade jag varit timanställd längst utav de sökande från min arbetsplats och jag har ju en minst sagt adekvat utbildning och bakgrund. När beskedet kom slog det ner mig totalt. Åtta personer från min arbetsplats kom med, men inte jag. Facket, huvudskyddsombudet och många många andra tyckte att jag skulle överklaga beslutet, vilket jag även gjorde. Sen vår, hela sommaren och tidig höst gick åt till det här, vilket tillsammans med den starka oviljan att ens försöka omplacera mig, gjorde att facket skrev ihop en stämningsansökan om kränkande särbehandling/diskriminering där de bl.a. yrkade på 100.000 kronor i skadestånd. Samma eftermiddag som detta skulle postas så blev jag äntligen, genom min skriftliga överklagan, antagen till utbildningen. Jag fick, efter månader av extrem oro och känsla av orättvis behandling, rätt. Men jag var helt färdig! Svullnaderna kom i samband med detta och under de fyra veckorna som jag sedan gick början utav utbildningen, så blev havandeskapsförgiftningen ett faktum.
Bara ett par timmar efter det att jag gick hem för att vara graviditetsledig inför förlossningen, lades jag in med skyhögt blodtryck och protein i urinen. Sedermera var jag tvungen att bli igångsatt, då deras försök att få ner värdena inte lyckades. Vad kunde då detta bero på? Jag har ju aldrig tidigare i mitt liv haft högt blodtryck och det finns ingen kvinna i min nära släkt som haft havandeskapsförgiftning. Min fysik har genom hela mitt liv varit oerhört god, med suveräna värden, ett BMI på runt 20 och inga andra fysiska åkommor.
Jag är idag helt övertygad om att de yttre faktorerna, all stress och press, påverkade min graviditet och gjorde den till ett rent helvete! Jag njöt med handen på hjärtat aldrig. Jag minns att någon frågade mig vad jag älskade mest med att vara gravid och jag svarade ”Att känna honom sparka där inne”. Ingenting annat var njutbart. Det förstördes tidigt och behöver man hålla på så som jag tvingades göra, för att få en rättvis behandling, då är det inte jämställt!
Med detta vill jag bara säga att det inte är värt det. Att få rätt det skulle jag, men till vilket pris blev det? Om jag ändå bara hade vetat det….. I slutändan är jag ju värd mer, min hälsa definitivt och framförallt Elton’s! Prioritera era graviditeter och bebisar. Lev sunt, även psykiskt. Låt ingen trampa på dig/er. Gör någon det, så vänd bara på klacken och gå därifrån. Det kan faktiskt gälla resten av era liv.
// Mamma Natalie
Jag har också ett prematurbarn och trots att ingen kan svara på varför hon kom tidigt så känner jag mig skyldig. Det är så lätt att anklaga sig själv. Men det är fel. Havandeskapsförgiftning händer inte på grund av stress, det beror på att du blir överkänslig mot partiklar från fostret och moderkakan och är man det så går det inte att undvika oavsett hur lugnt man lever. Så det var inte på något sätt ditt fel.
Jag har inte varit lika illa ute, inte på långa vägar, men känner igen känslorna. Jag fick byta arbetsuppgifter när jag kom ut som gravid på jobbet, förflyttades från ganska prestigefyllda uppgifter till att bli en ”slasktratt” för alla på kontoret samtidigt som jag skulle lära upp kollegan som tog över. Jag ljuger om jag säger att det inte var väntat, jag hade haft det på känn i flera år att så fort jag blev gravid skulle jag bli utbytt. Man kan säga att alla mina farhågor infriades.. Dessutom startades en utredning om mobbning, där bl a en av cheferna anklagades, hen fick en ”mobb” av försvarare och jag stämplades oskyldigt som angivare vilket ledde till att jag blev utfryst av en större grupp kollegor (samtidigt som de hävdade att det inte förekom mobbning?!). Jag spenderade mina sista månader på en arbetsplats, där jag slitit som ett djur och varit på gräns till utbränd för, med att må skit. När bebisen kom funkade inte amningen, jag fick problem med anknytning och fick förmodligen en lättare förlossningsdepression. Jag undrar om inte mina omständigheter på arbetet bidragit till detta…. känner mig bestulen på så mycket tid och energi!!!
Drygt ett år senare börjar det bli dags att gå tillbaka till samma jobb, med samma chefer och kollegor (mobbningsutredningen lades ner pga bristande bevis,…). Jag söker andra jobb för fullt, men det går sådär.. Jag skulle vilja ha ett barn till om det funkar, men står inte ut med tanken att behöva spendera en graviditet till på min nuvarande arbetsplats. Jag vill kunna ha en ”normal” graviditet som jag kan fokusera på och njuta av utan oro för annat! Och lyckas jag hitta något nytt känns det inte bra att bli gravid direkt. Samtidigt är jag redan 39 år, biologiska klockan tickar….