Hej på er som checkar in här. Det var längesedan jag själv gjorde just det.
I drygt två månader har jag varit tillbaka på jobbet och faktiskt jobbat i vår verksamhet. Det är skönt att vara tillbaka och nu har även mitt 75%-schema blivit perfekt för Elton. Ja även för Tilde & Dante, men det är Eltons epilepsi, hjärnskada och där med behov av kontinuitet, som gör att jag behöver jobba fler dagar, men kortare sådana. Vilket jag då gör numera. Börjar aldrig tidigare än kl. 09 och slutar aldrig senare än kl. 16 på vardagar ?? Varannan helg har jag kvar och då börjar jag alltid kl. 07, men det är helgerna som de stora är hos deras mamma.
Jag trivs med mitt jobb. Det är dock så att hade jag inte varit tvungen att gå ner så mycket i arbetstid så hade jag förmodligen inte gjort det. Att jag jobbar som jag gör har lett till att det är svårare att placera mig på en avdelning och även om jag trivs med att hoppa runt så är det inte mycket kontinuitet för mig. Jag försöker som alltid göra det bästa av situationen – så barnperspektivet blir högt prioriterat. Varje chans jag får. Det skapar skillnad. Och då kan jag leva med att ha en portabel te-kopp.
Men nu till uppdateringen. Vi har hanterat anfall i januari, igen. Milda, men jobbiga ändå. Ökad dos av medicin. Koncentrationsprov. Positivt är att jag har gått TAKK steg 2. Bara ett tillfälle kvar nu. Jag tecknar varje dag med Elton och härom dagen tecknade han sitt andra tecken – ”äta/mat”. Tidigare har han bara tecknat ”mer/igen”. Pga Eltons motoriska svårigheter är tecken tufft för honom att genomföra, så det är stort när han försöker och faktiskt lyckas. Jag tecknar mest för att förstärka orden jag säger. Vilket inte är för intet, men det är givetvis jobbigt att väldigt få gånger få direkta resultat. Nu är han även hostig vår lilleman, sedan flera veckor tillbaka och idag blir det ett tredje besök på vårdcentralen. Nu går vi inte därifrån utan åtminstone ett CRP. Vab och Alla Hjärtans Dag. Vi kramas och jag säger att jag älskar honom. Kärlek som medicin. Han säger mamma om och om igen. Det är det nya. Svaret på det mesta.
Jag pratar med alla barn jag träffar. Lär mig namnen. På grannarna i trappen. Lilla A med en ensamstående mamma, pojkarna S & A med tre mammor. De bor två, två, tre dagar. Jag vet hur gamla de är och jag frågar om fotbollen, om de brukar hjälpa till i tvättstugan när våra vägar korsas där. Jag önskar barnen på föris en trevlig helg, frågar om de döpt fiskarna än och berättar att det är superkallt ute när de vägrar ta på sig vantar eller en extra tröja. Barn har alltid varit min svaghet, eller egentligen styrka och sedan får jag ett barn där kommunikationen tar tid, det krävs tålamod och väldigt mycket mer av mig som mamma. Det är ingen slump, jag vet det, men det suger. Det är honom jag vill prata med, om vädret, om hur dagen varit, vad han lekte med och om kiss & bajs. Snart är hela hans avdelning i den åldern och jag vet inte om han kommer säga det, eller ens teckna det. Smärtan är olidlig samtidigt som den får mig att kämpa ännu hårdare.
Jag försöker skapa kontroll i en situation vi ofta inte har total kontroll över. När jag var liten lärde jag mig läsa tidigt. Jag var bara 4,5 och läste läskiga tidningsartiklar som sjuåring. Min första dom när jag var nio. För att ta kontroll. Förstå. Allting har kanske lett mig till vad jag gör idag. Min profession. Nu, i min mammaroll, så började jag kolla på sjukhusserier. Grey’s Anatomy från säsong ett, första avsnittet. Det är spännande, en hel del främmande, men också väldigt mycket jag känner igen. Neuro framförallt. Hjärnan. Värden. Tester.
Ett avsnitt häromdagen fick mig att kapitulera när alla andra hade gått och lagt sig. Två av karaktärerna försöker bli med barn, sedan skaffa barn på annat sätt. Som vanligt i drama är det flera turer innan det förmodligen och förhoppningvis blir bra till sist. Precis som i livet och även om vi har det bra, våra ungar är de bästa, så har vi även som ett ok på våra axlar ibland.
”You think that true love is the only thing that can crush your heart; that will take your life and light it up or destroy it. Then you become a mother.”
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer