De flesta dagar är bra dagar och idag har också varit en bra dag. Elton har blivit mammig igen, han blev en riktig pappagris under veckorna som Nikolaj varit hemma och jag i skolan, men nu är det alltså ”back to normal” och han spelar stundtals ut mig fullständigt. När han gråter är det dock inte så jobbigt. Visst, vi har haft det oförskämt bra på den fronten, vilket gör att vanan för ett barn som gråter massa inte direkt har infunnit sig på samma sätt, men att han visar missnöje så tydligt när det är någonting han vill, det kan man nästintill njuta utav. Vi har varit med om oerhört mycket som ingen ska behöva gå igenom, så självklart är vi överlyckliga att han ler och skrattar 99% av tiden, men lite gulligt är det när han blir som en citron i ansiktet och den där fina underläppen putar.
Nu kom jag in på ett sidospår. Anyway, idag har varit en bra dag, men på torsdagar går vi AKKtiv KomIgång, en kommunikationskurs för föräldrar på habiliteringen, som är helt fantastisk, verkligen, samtidigt som den liksom spär på ovissheten. Den där som är värst, eller i alla fall bland det värsta. Vi är i väldigt god tid med det mesta och vi ser så många äldre barn, både de som kommit långt och de som kanske har svårare problematik än vår kille. Vi vet ju inte. Ingen vet och det är oerhört frustrerande. Samtidigt som det är bra att inte veta så mycket, jag tror man kämpar desto hårdare.
Det är svårt att förklara alla känslorna, men ständigt fylls man med frågor som ”Kommer han bli ungefär si” eller ”Kanske blir han så bra”. Alla barn är såklart bra, men man vill sitt barns allra allra bästa och självklart hoppas man att man är bra förälder nog. Det är inte lätt att vara förälder och det kräver ännu mer utav en när man har ett barn med funktionsnedsättning. Jag försöker inte få en massa sympati, det bara är så och ju mer förståelse vi skapar för allt kring funkis-livet, ju mer kan vi göra för barnen. Jag hoppas såklart att oavsett hur framtiden blir så får vår son och alla andra med funktionsvariation växa upp i ett accepterande och jämlikt samhälle.
Efter förmiddagen på hab. så träffade jag upp min klasskompis Amanda som jag skriver mitt examensarbete med och vi kom ytterligare en bra bit på vägen såhär i starten. Under tiden så ringde föreståndaren på den förskola som vi ska skola in på i början av september upp mig. Hon är helt UNDERBAR!!! Har tänkt ringa henne i nästa vecka eftersom vi ska skriva in honom där redan nu i april, men tänkte att jag skulle vänta lite och inte jaga henne. Då ringer HON upp OSS och bara en sån sak är ovärderlig. Vi bokade in ett möte efter påsken för att träffas allihopa. Visst, det är skrämmande att vår superman ska börja på dagis, men med den personal och tryggheten som vi ändå känner hos de så känns det 1000 gånger enklare.
Nu kom pappa Nikolaj upp från Ica med varsin glass till oss. Hur bra att vi bor i samma byggnad som en affär med öppettider 8-22 varje dag?!
Trevlig helg på er ?
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer