Då var jag gravid. Gravid och lyckligt ovetandes. Längtandes. Det var inte långt kvar, knappt två månader och det hade äntligen lugnat ner sig. Jag skulle bara gå introt av utbildningen. Bara de fyra första veckorna, sedan skulle jag vara hemma och ”boa” en månad. Bygga ihop sängen och tvätta alla små kläder. Jag skulle bara. Det var mycket sånt förut. Graviditeten var hemsk pga många saker, men allra främst de yttre faktorerna. Jobbet, vissa människor. Trots detta så var den ändå mysig. Framför allt alla sparkar. Varje dag när han levde loppan inuti mig så fick jag ändå ny energi. Trots den ömmande ryggen och de svullna benen så njöt jag av honom. Bara av honom. Detta var ju min högsta önskan, mitt kall i livet. Äntligen skulle jag få bli mamma. Det blev jag också, allting gick i uppfyllelse och jag ÄR lycklig, men ingenting gick ju ”som det skulle” när han kom.
Nu när löven faller och det blir sådär kyligt i vinden, så är nostalgin och alla minnen fruktansvärda. Bara att köra bil med höstjackan (och rumpvärmen) på gör att ögonen blir alldeles vattniga. Jag kan inte hjälpa det. Jag vill så gärna glömma, men det går inte. Datumen har etsat sig fast i mig och jag är livrädd. Livrädd för att vintern ska bli kaos. Känslomässigt. Att jag inte ska få njuta som andra gör. Att varje dag ska bli ”För ett år sedan hände detta”. Samtidigt som jag också insett att han kanske inte kommer vara anfallsfri på sin ettårsdag.
Det gör så ont. Varenda gång. Varenda jäkla anfall. Och jag är världsbäst på att tänka att andra har det värre. Men det hjälper knappt. Så enerverande.
Andra ger råd. Försök tänka si. Försök göra så. Försök försök försök. Och jag försöker, tro mig, det gör jag. Men det går inte.
Det här blev inget roligt inlägg. Kanske är det lite bättre imorgon. Förhoppningsvis så mår jag bra i vinter och njuter trots de hemska minnena. Det gör jag nog. Vi fick ju ha dig kvar här hos oss och det är allt som spelar någon roll.
Du ger oss så himla mycket, mer än vad vi någonsin kan ge dig tillbaka. Allt du behöver vill jag ge dig och det kommer jag göra. Vår älskade son, världens starkaste Elton. Du är bäst precis som du är ❤️
// Mamma Natalie
Senaste kommentarer