Världens starkaste Elton

Hej på er allihopa! Visst är det ett tråkigt sommarväder vi har här nere i syd? Inte för att jag som mamma jagar solen särskilt mycket längre. Nä, nu är det ju så att man flyttar filten efter hur skuggan rör sig ?? Men ändå, det hade varit mysigt att få nyttja balkongen litegrann och inte bara mötas utav en stor, grön presenning så fort man öppnar balkongdörren.

Det är dock inte vädret som jag tänkte skriva om idag. Jag är ingen metrolog och jag skulle nog inte ha velat arbeta som det heller. Däremot anser jag mig vara en hyfsat god människokännare. Det blir man efter att ha arbetat med människor så länge som jag har gjort, både som säljare och även inom socialt arbete. Men det finns ytterligare en anledning till att jag har lärt mig läsa hur andra människor fungerar och kanske kunna förutspå hur folk kommer att reagera, agera och bete sig. Detta har inte gjort mig synisk eller pessimistisk, men jag vägrar sedan länge att vara blåögd och naiv.

Min biologiska pappa, är inte morfar till mina barn! Det är ett aktivt val som jag gjorde redan innan Elton blev till, 1,5 år innan för att vara exakt. Jag klippte nämligen själv med honom precis när jag hade påbörjat min utbildning till behandlingspedagog. Som så många gånger förut så började det som ett vanligt bråk, eller åtminstone vanligt för att vara ett bråk med honom. Det här bråket eskalerade dock (vilket det även gjort ett par ggr. tidigare under årens lopp) och jag fick helt enkelt nog denna gången. Det finns så mycket att säga om denna skeva man och vår ännu mer skeva, många ggr. icke-existerande, relation till varandra. Det skulle säkert räcka till minst en bok, men i grund och botten är han inte en pappa. Han har inte den så kallade ”pappa-genen”.

Det var min fd. terapeut som fick mig att inse detta, ungefär ett år efter att jag hade klippt med honom, när hon frågade mig om jag kände att min pappa aldrig hade älskat mig. Det blev ett stort uppvaknande för mig, för nä, det har han ju aldrig gjort. Han vet nämligen inte hur man gör, det finns liksom inte i hans blodomlopp.

Då drog hon liknelsen med en vanlig dator. För om jag har en dator, som inte har kapaciteten att köra Windows Office-paketet, då kvittar det hur många ggr. jag laddar ner programmet. För hur mycket jag än försöker, så kommer det inte att gå igång. Det kommer aldrig att fungera. Min biologiska pappa, kommer aldrig att bli en pappa. Och han är ingen vuxen människa som jag skulle välja att ha en relation med om jag mötte honom på stan. Vi har ingenting gemensamt och han är ingen snäll människa. Jag blev tvungen att göra ett val, vilket till en början inte var helt enkelt, för jag valde ju faktiskt att begrava någon som forfarande lever.

Det blir lättare och under dessa snart tre åren som jag inte haft honom i mitt liv, har jag enbart stärkts i min övertygelse om att detta varit helt rätt beslut. För mig och de barnen jag nu har. Två bonusbarn och ett eget/biologiskt barn. För varför skulle jag tillåta någon som varit så dum att ha en relation med mina barn? Det finns ju hur många orsaker som helst till varför jag klippt så många ggr. förut och sedan, tillsist, en gång för alla! Varför ska han få vara en lika usel morfar som han har varit en usel pappa? Det hade bara varit så fruktansvärt destruktivt och det skulle jag aldrig utsätta mina barn för!

När andra runt omkring har undrat om jag någonsin kommer släppa in honom i mitt liv igen, så har jag svarat att det skulle krävas för mycket utav honom och så mycket är han inte beredd att ge. Det handlar om att be om förlåtelse, ta ansvar för sina handlingar och känna ånger, sådant som han inte förmår. Precis som han inte förmår att älska, inte på det sättet som en god förälder gör.

Dessutom har han skadat för djupt. Han har slagit min egen mamma, sönder och samman, framför ögonen på mig. Det är någonting jag aldrig kommer att acceptera. Jag må ha gjort det som barn, men när man sedan själv växer upp och bär med sig dessa, första minnen i livet, då förstår man allvaret, eller det bör man i alla fall göra. Han har även lovat mig massa saker och sedan svikit gång på gång. Det är inte materiella ting, utan; ”Jag kommer på din skolavslutning” eller ”Jag ska ha ett hus sen där ni barn får egna rum” osv. Han till och med satte mig, 10 år gammal, till att leta efter ett sådant hus. Vilken jubelidiot!

Så varför tillåter man historien att upprepa sig? Varför ska ännu en generation med barn växa upp och undra varför morfar eller farfar inte dyker upp på den där skolavslutningen? Sakna någon som inte är någonting att ha. Är man för blåögd och naiv? Har man inte lärt sig bättre ännu och vad krävs då för att man någonsin ska göra det? Vissa människor blir inte bättre, inte friskare och aldrig ”normala”. Så är det bara. Men va starka nog för barnens skull. De förtjänar ju bara det absolut och allra bästa.

Och om du, mot all förmodan, läser det här nu T.J. så ska du veta att jag visst har förlåtit dig och alla dina handlingar gentemot mig. Du förmår inte mycket du och det vet jag. För skulle du ha vetat vad du gick miste om, alltså på riktigt vetat, så skulle du aldrig någonsin ha släppt mig. Det gör man inte. Fel gör alla, även föräldrar, vi är också bara människor. Men att inte rätta till någonting alls, över huvud taget, utan bara hoppas att de tafatta försöken, ett par månader senare, ska fungera varenda gång, DET är blåögt och naivt. Vi mår bäst utan dig i våra liv och det är någonting du kommer att få bära med dig resten av ditt liv, inte vi.

// Mamma Natalie