Nu är det mindre än ett dygn kvar av året 2019 och vi välkomnar alldeles strax ett helt nytt decennium. Detta leder ju onekligen till att man blickar lite bakåt, vilket ibland är nödvändigt för att känna ännu mer tacksamhet över var man är idag. Ja, med ”man” menar jag såklart mig själv.
När 2009 övergick till 2010 var jag nyss fyllda 19 år. Vilket liten plutt jag var då egentligen. Jag hade nyss gått ut gymnasiet och jobbade som försäljningsansvarig på ett stort telemarketingföretag. Vid sidan av detta började jag fotografera i stans uteliv. Jag var alltså vimmelfotograf och klev in i en värld som jag är väldigt glad över att jag sedan lämnade efter två år.
Försäljning passade mig som handen i handsken på den tiden, jag älskade att jobba mot gymnasieskolor i de drygt fyra år som jag gjorde så. Men jag längtande nog ändå alltid bort. Mitt ideella arbete med utsatta barn och familjer ledde till att jag sökte utbildningar och det slutade med att jag 2014 började plugga.
2015, mitt i utbildningen, så träffade jag Nikolaj. Jag blev kriminalvårdare, sambo och bonusmamma till två fantastiska ungar. Att det snart gått fem år är nästan obegripligt.
2016 blev utan tvekan det absolut bästa och samtidigt värsta året i hela mitt liv. Elton föddes, jag blev mamma, funkismamma, med allt vad det innebär. Total lycka blandat med trauma och sorg.
Samtidigt som jag skriver att det var det bästa året någonsin, så känner jag ändå någonstans att ”nä, the best is yet to come”. Vi har ju så mycket att se fram emot, kämpa för och glädjas åt.
2017 landade vi och gifte oss. 2018 tog jag både min efterlängtade examen, vi reste till Spanien hela familjen och jag började sedan jobba efter drygt två år hemma.
2019, året lilleman fyllde tre år. Året jag både jobbat hårt, fightats, slitit och även vunnit massor. Senast förra veckan publicerade Sydsvenskan att kommunen nu sagt ja till handikappanpassad gunga på samtliga 21 temalekplatser. ”Tack vare Natalie Eneke”. Det där hörni, det är stort. Min medverkan i Malou efter tio var även den häftigt, både på ett professionellt, men även personligt plan.
Givetvis drömmer jag om en framtid där allt det där med funkisrätt och även barnrätt i stort är mer självklart, givet redan från början. Att fokus för oss får lov att ligga på en vuxen weekendresa tillsammans. Samtidigt är jag väl en människa som, kanske än mer nu än någonsin, tänker ”bring it då”.
Några önskningar har jag ändå för nästa decennium, som fler familjeresor, större boende och lite mer kompetensutveckling i yrkeslivet. Om ett par år ska vi ha bockat av både Legoland, Lalandia och såklart, en USA-resa med delfiner och Disneyland. Redan 2021 blir det en skidresa med familjen under sportlovet. Det där drömboendet är lite svårare, eftersom vi inte vet riktigt vad vi bör drömma om. Stor modern lägenhet med öppen planlösning eller enplanshus med trädgård och kanske plats för ett mindre hus på tomten.
Fast i grund och botten tar vi ju en dag i taget på de allra flesta plan. Drömma får man (ja, jag) såklart, det tillåter vi oss att göra, men att inte planera allt in absurdum har vi de senaste åren verkligen lärt oss.
Varje dag räknas och är en oerhört stor gåva. Ta vara på den. Sträva efter att vara tacksam, ödmjuk och snäll. Det är mina ledord för alla 366 dagar nästkommande år. Och lite tuff såklart, om/när så krävs.
Gott Nytt År allihopa ???
// Mamma Natalie
Gott Nytt år ? söta Elton ?