Idag var det dags, nästan tre månader efter förlossningen, för ett återbesök hos vår bm. Vi bytte faktiskt relativt sent i graviditeten och blev fantastiskt omhändertagna den korta period innan jag blev sjuk. Ja, även efteråt har hon försökt hålla kontakten när vi legat inlagda på neonatal, men ändå låtit oss styra, eftersom det verkligen varit en berg- och dalbana.
Men idag fick vi alltså gått igenom hela journalen, från det att jag blev inlagd på perinatal den 18/11, tills dess att Elton föddes den 23/11, samt även den veckan som jag sedan var inskriven efter förlossningen, men ändå befann mig inne hos honom.
Jag ska försöka fotografera själva kurvan över förlossningen sen, men redan nu måste jag nämna att den och hela journalen faktiskt väcker en hel del frågor, inte bara för oss utan även barnmorskan ställde sig frågande till vissa beslut som fattades, eller inte fattats rättare sagt. Hon har inte, med gedigen erfarenhet, sett detta skeende tidigare.
Någonting jag inte förstod då, som jag verkligen förstår nu, är HUR sjuk jag faktiskt var. Att jag hade ett blodtryck på över 200 genom 110 är ju helt sinnessjukt. Medicineringen hjälpte knappt, det var höga doser och ändå steg blodtrycket snabbare än vad det borde med tanke på just medicinerna jag fick. Trots detta fick förlossningen hålla på i 51 timmar utan att det hände ett skvatt med min kropp förrän sista timmarna. Och då i så långsam takt att värkstormarna blev ett faktum. 7 värkar på 10 minuter, värkstimpulerande dropp på 180 och öppen ynka 3-4 cm. Då ska man dessutom ha med i beräkningen att jag hade hållt på i två dygn redan, med cytotec varannan timme i ett utav dem, ballong inne den andra natten, inte fått sova eller äta ordentligt alls och dessutom haft ett skyhögt blodtryck i nästan en hel vecka.
Varför snittades jag inte? Varför lät man mig hålla på i 51 timmar och ha 7 värkar på 10 minuter, trots att ingenting hände? Blev konsekvensen att han stod där inne och stampade sig till en hjärnblödning?
Nä usch, att fä se allting svart på vitt idag kändes hemskt. Det är så mycket som vi har trängt undan under tiden på neo, men i grund och botten är det ju detta vi vetat hela tiden; Det skulle inte ha fått gå till såhär. Och trots att vi bott vägg i vägg med förlossningen i nästan tre månader och de dessutom vetat om vad som hänt med vår son, så har inte en enda person därifrån stuckit in huvudet och kollat läget med oss. Det tyder för mig (och många andra vi pratat med) också på att där inte bara är rent mjöl i påsen… Vi får se vad obstretikerna säger, men vi vet vad vi känner i alla fall.
Det är så lätt att vara efterklok, (precis som med jobbet och stressen jag utsattes för där under graviditeten), men jag önskar verkligen att jag hade förstått då hur fel förlossningen faktiskt var. Men med den sömnbristen, otroligt låga energinivån och blodtrycket som gjorde mig riktigt sjuk, så fanns det bara en enda tanke: ”Bara få ut ungen nu!!!” Jag struntade till slut i hur de gjorde och sa de då ”Vi testar ett värkstimulerande dropp också”, trots maxdos på cytotec och ballong utan direkt resultat, så nickade jag ju såklart med.
Förutom att läsa på om smärtlindring och besöka diverse kliniker så snälla, ni andra kvinnor där ute, förbered er, i alla fall litegrann, på att det inte alltid går som för alla andra. Alla har definitivt inte en minuts värk och tre minuters paus, därför blev profylaxkursen som jag var så glad att vi gick gaaaanska överskattad. Försök att stå lite bättre rustade. Du ska t.ex. inte ha mer än 5 värkar på 10 minuter, det är inte bra för varken kvinnan eller barnet. Och känner du dig som ett mänskligt experiment, så är det förmodligen någonting som är fel.
Ifrågasätt & påpeka.
Vi gjorde (och gör det fortfarande) när det gäller Elton’s vård, men att aldrig veta om det hade hjälpt att göra det redan under förlossningen, det kan ta kol på den bästa. Därför vill vi dela med oss även utav detta.
Jag såg fram emot en vaginal förlossning, tyckte det skulle bli häftigt att se vad kroppen klarade av och var inte ett dugg rädd, verkligen inte, men idag grämer jag mig över att jag var så inställd på detta att jag inte ”krävde” ett snitt tidigare. Vi kämpade på för länge för att det ska gå att motivera helt enkelt.
// Mamma Natalie
Låter helt sjukt i mina öron, jag blev ju också igångsatt och här i Sthlm ger man enbart 8 doser totalt av cytotec med 2 timmars mellanrum.
Och en förlossning på 51 timmar är ju inte mänskligt, borde ju ha sett till ditt och barnets bästa och inte gå via någon gammal sed att man ska föda normalt helst alla gånger som kvinna!
Hoppas ni får någon rättvisa som ni kan leva med!
Söt är han er lilla Elton!
Kram
När jag läser detta inlägg så blir jag förbannad. Dels för att hela situationen kunde kanske förebyggas genom att faktiskt snitta dig från början, och dels för att det hade kunnat hända mig med. Tack och lov hade dem stenkoll på bebisen i magen så efter att ha shotat 7 värkstimulerande vätska utan någon värk så snitta dem mig direkt. (Bebis i magen var stressad och skulle förmodligen inte överleva en vaginal förlossning).
Men jag fick höra att prematurbarn/hämmad tillväxt blir dem starkaste och mest energiska barnen. Så det är exakt det ni kan vänta er!
En liten hulk! ?